För en tid sedan skrev vi om den ryska casinohackaren ”Alex”, specialist på pseudoslumptalsgeneratorer. Alex är i högsta grad en aktuell historia, men casinohackare är ingenting nytt.
Kathleen Budz hade bara suttit vid maskinerna på casinot i ett par timmar när storvinsten var framme. Den här äldre damen från Chicago hade slagit sig ner framför en av fyra spel av typen Wheel of Fortune.
Spelet i fråga är en relativt typisk vegasmaskin. Tre snurrande hjul upptar det centrala utrymmet på maskinen. Spelare kan satsa så lite som en quarter (ett par kronor) och mindre jackpottar, en dollar eller 10 inkommer tillräckligt frekvent för att hålla spelandet igång. Men det är det stora bonuspriset som är den verkliga dragningskraften och förstärks av en elektronisk display placerad strax ovanför ögonhöjd och som liknar det hjul som kan ses i TV-programmet med samma namn.
Medan hennes förluster växte till över 200 dollar fortsatte Kathleen mata maskinen med 5-dollarsedlar, klickandes på spinknappen nästan rytmiskt. För Kathleen är några hundra dollar under en visit i Vegas bara ”underhållning”.
Men plötsligt händer det: symbolerna på de tre hjulen matchar och den digitala Wheel of Fortune-räknaren börjar snurra, vilket indikerar vinst. På toppen av maskinen visas jackpottsumman: 4 miljoner dollar. Kathleen kunde inte se vad det stod, hon hade glömt sina glasögon. Men hennes man, stående bakom henne gjorde det. ”Sju siffror”, skrek han. ”Sju siffror!”
Det här är tidigt 2000-tal och fram tills dess hade vinster av den här storleken inte varit möjliga. Ingen enskild maskin kunde betala ut 4 miljoner dollar, varken fysiskt eller praktiskt. Även vid konstant brukande hade det varit omöjligt för en enskild maskin att samla tillräckligt för en sådan jackpott.
Vad som gjorde Kathleen rik och det som gjorde casinona ännu rikare de kommande åren var introduktionen av digitala nätverk och som gjorde det möjligt att sammankoppla alla maskiner i hela landet. Wheel of Fortune är ett sådant exempel. Spelet är en del av ett megajackpottsystem, ett nätverk med 8000 maskiner. Eftersom alla dessa maskiner är sammankopplade övervakas varje mynt och sedel som matas i maskinen av en centraliserad dator, ofta hundratals kilometer därifrån.
1974, innan nätverkskopplade maskiner fanns omkring 24,500 spelmaskiner i Las Vegas. I början av 2000-talet hade siffran vuxit till 158,000 maskiner och genererade 4.8 miljarder dollar per år. Med alla dessa pengar i omlopp började staden locka till sig nya typer av kriminella, från beväpnade rånare till hackare. ”Jag brukade tro att jag jagade de verkliga busarna”, säger Steve Franks, en veteran inom Las Vegas-polisen, som brukade bekämpa narkotikabrott, men som nu chefar över stadens finansiella brottsbekämpningsenhet. Men ”dessa tjuvar”, säger han om casinobedragarna, ”är kalkylerande. De har tänkt ut allt. De är effektiva.”
Inte minst Ronald Dale Harris, vars uppdrag som mjukvaruprogrammerare för statens spelkontrollorgan var att skriva kod till spelmaskiner i syfte att bekämpa fusk. Men Harris gjorde det på sitt speciella sätt istället. Han programmerade en hemlig mjukvaruswitch som utlöstes genom att mata maskinen med mynt i en förutbestämd sekvens och som då triggade jackpotten. Efter att ha mekat med över 30 maskiner började Harris och hans medhjälpare mjölka maskinerna på hundratusentals dollar.
Harris greps först när en av dessa medhjälpare skvallrat på honom efter att ha åkt fast i Atlantic City då denne var i full färd med att rigga Keno-spel. 1998 dömdes Harris till sju års fängelse.
Han var en ambitiös man och tiden han spenderade med att analysera kryptiska spelkoder försåg honom med en möjlighet till rikedom. Han började i liten skala med att besöka casinon och inspektera maskiner för att säkerställa att dess EPROM-kretsar (Erasable Programmable Read Only Memory) fungerade som de skulle. Det var under dessa besök han började utnyttja sin ställning och sina kunskaper. Eftersom dessa EPROM-kretsar fungerade på ett förutbestämt sätt bytte Harris helt enkelt ut originalkoden mot sin i syfte att se till att vinsten skulle tillfalla honom.
Han lät sedan sin exfru och två av sina vänner samla in vinsterna åt honom. Allt de behövde göra var att sätta in mynt i en bestämd ordning och maskinerna skulle spotta ur sig maxvinsten.
Planen fungerade som den skulle och under de kommande två åren lyckades de lura till sig hundratusentals dollar från 24 olika casinon i Nevada, utan att väcka misstanke.
Harris må ha varit en mycket smart man, men girighet skulle komma att bli hans fall. Fusket med spelmaskinerna gick så bra att han bestämde sig för att även testa lyckan med Keno. Denna gång skulle han hålla sig borta från hemmaplan och hade istället siktet inställt på Bally’s Park Place Casino Resort i New Jersey.
Han studerade hur Kenomaskinerna valde sina nummer och programmerade därefter en kod som såg till att hans siffror skulle väljas. Harris och hans vän Reid McNeal resten till Atlantic City där Reid köpte Kenobiljetter och naturligtvis vann. Faktum är att han vann maxvinsten på 100,000 dollar. Men det var där det roliga tog slut. Det visade sig att han var en så usel skådespelare att han inte kunde visa någon vinstglädje alls.
Detta väckte misstanke hos casinoägarna och eftersom man alltid rutinmässigt genomförde en bakgrundskontroll på spelare som vunnit mer än 35,000 dollar fann man att han tidigare var dömd för bedrägeri och på denna väg nystades konspirationen upp.
Harris erkände brott efter att hans vän vittnat mot honom och dömdes till sju års fängelse.
Man kan inte låta bli att undra hur många casinobedrägerier som fortgår i detta nu, som är och förblir oupptäckta.